JRP_2860-001

Känslan av fotboll

Efter för mycket tårta tröttnar man och vill ha en knäckemacka.
Det tar bara tio minuter för näsan att vänja sig vid illa stinkande lukt.
Champagne varje dag gör dig blasé och det smakar till sist bara vatten.

Så hur kommer det sig att det inte går att få nog av euforin i att se våra ungar kämpa sig till välförtjänta segrar?
Och hur kommer det sig att de bittra förlusterna fortsätter riva så hårt i våra hjärtan?

Det är kanske så, att känslorna vi upplever inte kan lagras i våra minnen på samma sätt som smaken av tårta.

Vi minns glädjen, vi minns att vi jublade, vi minns att vi fällde en tår och försökte dölja den bakom solglasögonen eller den stora kameran.
Men vi minns inte känslan, den där som spränger den mentala gränsen och övergår till ren fysik som får hela kroppen att reagera.

Jag har stått på fotbollsplanerna i Skövde och blivit förkrossad för våra barns skull, för deras coachers skull, efter förlusten som inte kunde ske.
Jag har stått där och nypt mig själv i armen efter vinsten ingen vågade hoppas på.

Man kan inte bli blasé. Man vänjer sig inte.
Man kan lära sig hantera det, man kan lära sig känna igen reaktionerna, men känslan förblir lika stark i killarnas medgångar och motgångar.

Kanske är det för att det är våra barn det handlar om. Vi som börjat bry oss om ungarna (antingen som förälder eller coach) kommer alltid ha lättare att hantera och dämpa känslor som har med oss själva att göra, än de som har med våra ungar att göra. Det är nog nåt genetiskt och evolutionärt betingat.

Vem blir väl inte helt mjuk och mosig i hjärtat när en kille som den här efter matchen tar av sig hjälmen JRP_2833och skrikgråter fram:

Fan killar, jag älskar att spela med er!
Jag älskar er alla!
Det här är fan det bästa som finns!!!

Men idag blev en sån där jobbig dag.
Några stunder av hopp och en smygande förrädisk känsla som vi jinxande släppte fram; kan det här vara ett sånt år, ett sånt år när det händer…?

En förlust för U13 mot Tyresö. Okej, U13 kanske inte går lika galet långt som förra året. Men de har ett bra lag. Killarna har kul. Bara att köra vidare. Allt är möjligt.
En vinst för U15. 2-0 i matcher. Ett hopp, en känsla. Ett rus av tro på att laget, och coachen, äntligen kan gå så välförtjänt riktigt, riktigt långt.

Flera timmars väntan…
Visst, solen var skön, shoppingen kul för syskonen, och hamburgarna dög idag med. Men väntan är jobbig. Att slumra på filten en halvtimme ger inget, tankarna snurrar bara kring kommande matcher. Och då är jag ändå bara nån som står bredvid och tittar på.

Varför engagerar det så, varför grips vi?

20150801_140458-1

 

Men shoppingen gick bra, småsyrrorna ekiperades som sanna Flyers-supportrar.

Vi och lagen laddade upp för eftermiddagens matcher.

Flyers U13 tog sig an Kristianstad Predators. Och de gjorde det så bra. Vilken befrielse att komma dit och se våra små ta en säker seger. 36-6 slutade det.

Men eftermiddagens laddade gruppfinal stod mellan Täby Flyers U15 och Uppsala 86’ers. Vinnaren blir etta i gruppen och får i morgon söndag spela om guldet.
Är det nu det händer?
Är det verkligen dags?

Det hände sånär. Men det blev en sån där match som totalt rycktes sönder av dessa ibland så förhatliga gula tygbitar som flyger ut ur domarnas fickor. Och denna dag verkade tygbitarna vara väldigt flygsugna.

Jag tappade snabbt räkningen, men Flyers åkte på 15-20 flaggor under matchen för säkert en god bit över 100 yards. Och det allra mesta under första halvlek. Uppsala hade kanske tre offensiva spel, och gjorde på dessa två TD, plus efterföljande extrapoäng.
Detta medan Flyers jobbade på med sitt offence, skapade lyckade spel på löpande band, men blev flaggade som aldrig förr. Detta domarteam hade definitivt en mycket högre ambition att hitta minsta regelbrott än övriga domarteam vi råkat ut för under turneringen.

Det sista man ska göra är att skylla på domaren. Så det gör jag inte. Men nivån och flaggbenägenheten i denna match var någon helt annan än i alla andra matcher vi spelat. Och eftersom vi hade väldigt mycket offence inne, så var det lätt för dem att hitta fasthållning, blockering i ryggen, otillåten spelare downfield, och faktiskt även ett personligt straff för en tripping av vår center.

Hur som helst, de gjorde två TD, vi gjorde två. Men sätter man inte sina extrapoäng så halkar man efter. 16-12 till Uppsala i halvtid.

I andra halvlek tuggade vi på, lite färre flaggor, men även lite sämre spel av vårt anfall. Eller bättre av deras försvar, kanske. Ett enda långt spel av Uppsala gav dem 22-12. De hade nu haft tre lyckade långa springspel på utsidan, och gått hela vägen varje gång.

Dessa tre spel räckte för Uppsala. Och de räckte för att ge oss på sidan den där hjärtskärande smärtan över att behöva se våra barn missa medaljchansen.

Ont, det gör ont, men det går…

Ja det går, när våra barn har coacher som suger den allra sista energin ur sig själva för att stå raka och hålla det där förlust-talet till killarna som förhoppningsvis, troligen, kan få dem att gå därifrån med känslan och vetskapen att det här var en match, en dag, ett år, och bara en match av många många i framtiden, där den här matchen kommer ha stärkt dem istället för att ha knäckt dem.

Att inte dessa coacher kollapsar i en våt liten utmattad fläck efteråt är en gåta. De har ju också sina ”barn” där inne på planen, de känner och upplever precis allt som vi föräldrar gör. Vi föräldrar uppfostrar barnen utanför planen, våra coacher uppfostrar och lär upp dem på planen, och kommer oundvikligen ta på sig skuld när målen inte uppnås. Likväl står de där och tömmer det sista ur sig för att fortsätta bygga upp våra killar när omständigheterna bara vill bryta ner dem.

Täby Flyers coacher är mina hjältar, som så självklart förtjänade alla spontana applåder när de anlände till kvällens middag.

Att sedan U17 snubblade på mållinjen och förlorade sin mycket täta gruppfinal mot Örebro med 6-0, och att U13 i kvällsmatchen tappade sin ledning mot Göteborg till knapp förlust, gjorde inte kvällen roligare.

Men detta var bara en dag i långa fotbollsliv för våra killar.
Synd bara att det gör så ont för oss på sidan, och att vi aldrig tycks vänja oss vid känslan.

 

RESPECT ALL – FEAR NONE

En reaktion till “Känslan av fotboll”

  1. Well said. Precis så är det. Football är en berg-och-dal-bana av känslor. Och lärdomar. Tack, Jonas!

Kommentarer inaktiverade.