10/90-regeln och Never Never Land

Jag tror allt redan sagts om den här föreningen, stora ord och snudd på sektvarning i hur bra vi tycker (jag menar inser, rent objektivt, så klart) att vi är.
Så jag ska försöka hålla mig från det nu, jag ska inte ännu mer snacka upp den där föreningen, som väl ändå på något sätt sticker ut lite, sticker upp lite, i vår bubbla av amerikansk fotboll i Sverige.

20150802_153247
Alla lag samlas för prisutdelning under Dukes Tourney 2015.

 

Slutspelsdagen bestod för Flyers del av match om femte-/sjätteplats för både U13 och U17, och två matcher för att avgöra plats fyra, fem eller sex för U15.

Vi kämpade oss upp i ottan efter gårdagens stora familje-, fans- och coachmiddag för att se U15 börja spela klockan 8:00 mot Limhamn Griffins.

Men våra killar fick inte riktigt spelet att stämma. Alldeles för snart kände vi vuxna i publiken att det inte riktigt satt där det skulle, att fokus brast lite idag. Gårdagens förlust av förstaplatsen i gruppen verkade ha gjort dagens matcher lite ointressanta, jag menar, vem bryr sig om det blir plats fyra, fem eller sex…? Räknas inte varje placering, undrade vi föräldrar?

Spelglädjen verkade finnas där, lusten fanns nog där. Men skärpan var inte helt på plats. Hela coachstaben hade en betydligt mer relaxad attityd. Killarna hade kul. Coacherna hade kul. Vi i publiken lät oss så småningom motvilligt smittas, när enskilda spel gick bra. Men vi åkte ju på torsk. 12-0 åt fel håll. Det var ju inte särskilt kul alls.

Vad är en match om 4-5-6-plats?
En besvikelsernas uppgörelse, Clash of the Not-Good-Enough?
Två lag som båda är First of the Loosers kämpar bittert och ångestfyllt om den minst genanta placeringen?
Eller bara en möjlighet att göra det bästa vi vet med de bästa vi vet?

Jag vet hur våra 14-15-åringar såg på det.

Det handlar ju så mycket om det – hur man tar det. Vinnarinstinkt är något absolut nödvändigt för att bli elitidrottare och för att ha en chans i det översta toppskiktet. Men det gäller även att ta saker för vad de är och se perspektiven. Som åskådare blev jag först lite irriterad av attityden på planen och sidlinjen – hur kan de ta det så lättvindigt? Hur kunde spelarna i halvtid få höra att defence spelade fantastiskt, när jag istället tyckte det blev livsfarligt så fort motståndarna fick fart på utsidan? Ja, jag blev både sur och misstänksam mot coachernas ledarskap. Och faktiskt lite förvånad. Är det så här vår kompetenta coachstab leder killarna efter första motgång?

Sur – ja visst, det kunde jag väl få bli. Under match har jag som tur var oftast vett nog att hålla käft med mina personliga ”coachingtips”. Muttrar lite och knyter näven i fickan. Och funderar över formuleringar till nattens kåserier…

Men misstänksam – det borde jag inte blivit. De vet ju vad de gör. Och när den här 43-åringen nu fått lite perspektiv inser även jag att coachstaben för Flyers U15 – med en snittålder på 19,6 år – vet exakt vad de håller på med.

Vad kunde dagens två matcher användas till?
Om vi då bortser från totalt oviktiga placeringar i turneringen.

Det är här, det är nu, vi bygger lag av individer.
Det är här, det är nu, våra killar växer och växer ihop.
(Jag var nu på väg att följa schablonen och säga att det är nu vi gör pojkar till män, men det vore lögn. Och att bli ”man” är ändå ofantligt överreklamerat.)
Det är här, det är nu, de visar sitt hjärta och efter lördagens förlust mot Uppsala anammar devisen:

Livet är 10% som du har det, och 90% som du tar det

Visst, de vann inte gruppen och spelade inte längre om guldet. Så hade de det. Men de tog det och använde matchen till att spela fotboll, att spela för varandra, att spela för coacherna, och till att ha riktigt j*vla skitkul.

Vi i publiken har uppenbarligen mycket av lära av killarna på planen.
Jag har ingen anledning att tvivla på ärligheten när en av killarna efter matchen i morse sa att det var den roligaste match han någonsin spelat.
En 12-0-förlust i match om 4-5-6-plats i en turnering där man outtalat siktat mot guldet.
Det roligaste någonsin.

För oss som skruvats in i en konkurrensbetingad värld där vinna är allt, är det en underbar tripp tillbaka till Never Never Land att uppleva denna sprudlande glädje över att vara mitt i resan, och att för en stund fullständigt skita i omvärldens syn på vad målet är.

Under tiden våra U15 sprudlade sig genom morgonmatchen tog våra yngre killar sig an turneringens enda hemmalag – Skövde Dukes U13. Och det kanske anses ofint mot värdfolket, men det var en mycket skön, mycket säker, och mycket glädjefull vinst våra Flygare tog med 44-8.

Sen var det dags för U17 att ta sig an den gamla lokalrivalen Arlanda. Tidig ledning med 6-0. Men alla som kan något om amerikansk fotboll vet att en 6-0-ledning är betydligt skörare än en 1-0-ledning i rundfotboll. Och matchen är lång, och Jets är tunga. Men så kom den förlösande andra TD’n. 12-0. Och sen höll de emot resten av matchen.

Två av våra lag hade förvaltat sina chanser idag, gjort vad de skulle och vunnit.

U15 gick in i dagens andra match, även de spelade nu mot Arlanda, med förutsättningarna att vinst eller oavgjort skulle ge femteplatsen i turneringen, förlust skulle innebära Last of the First of the Loosers. Om det nu spelar någon roll för någon.

Det såg ut väldigt mycket som den första matchen. Men fick lite annat resultat på tavlan.

En tidig safety. 2-0 till Flyers.
Så småningom en TD. 8-0.
Och en åt andra hållet. 8-6.
Halvtid.
14-6 till Flyers. Andas lite.
20-6 till Flyers, med bara 2:17 kvar av matchen.

Jag gick förbi vår ordförande, frågade honom retoriskt ”När är det man kan börja slappna av?”. Kjell hade gjort sin hemläxa och läst bloggen.
”Aldrig.”

Kickoffen returnerades hela vägen. 20-14.
Flyers kastade en interception.
Jets passade sig tämligen enkelt framåt.
Hela vägen. 20-20.
Extrapoäng… som vi stoppade!!!

Efter kickoffen blev det ett kort avbrott. Huvuddomaren sökte upp en annan domare. ”Vad händer om det slutar lika, är det förlängning, sudden death, straffläggning, får matchen sluta lika?” Det var faktiskt jag själv som fick upplysa honom om att det är nån sorts seriespel i slutspelet, så det får sluta lika.

Men att avsluta turneringen med en oavgjord match mot Arlanda – ja det vore trots allt mitt prat om ”glädjen” och ”resan” ett stort antiklimax.

JRP_2853Så eftersom Brinken verkar ha problem med armen som han stått och gnuggat hela helgen gav vi honom lite antikli.

Kvar hade vi då Max, vad kan vi göra med honom? Skicka in honom på det mest omöjliga uppdraget – att med någon enstaka sekund kvar på klockan springa på trånga sidan av planen, full med orange spelare.

JRP_2984

Och Max gjorde som han brukar i sina bästa stunder – han brydde sig inte ett dugg om övriga spelare, vare sig de var orange eller vita eller zebrarandiga för den delen. Han körde på och körde över och gav inte upp förrän matchen var över och han landat som ett 15-årigt frustande diesellok i endzone.

Det var det antikli-Max vi behövde.
26-20.

Efter denna avslutning av hela turneringen för Flyers del kunde även alla vi i publiken som sedan många år glömt bort Tingeling och The Lost Boys känna den innerliga sprudlande glädjen igen.

För vi vill ju ha de där vinsterna, trots allt. Vi står ju inte där inne på planen, vi står inte ombytta på sidlinjen och kramar om lagkamraterna, vi får inte den rena, raka ärliga glädjen som adrenalinet under hjälmen kan ge.

Tre femteplatser för våra lag.
Sportsliga målsättningar ger jag mig inte in i, men något poetiskt har det över sig – 555.
Den arabiska siffran 5 skrivs ju med romerska siffror som V, och V-tecknet är ju internationellt erkänt att det betyder Victory. Så då vann vi väl ändå allt, eller hur?

Frågar man vår andlige rådgivare Peter Pan så tror jag att han håller med mig i resonemanget utan att blinka.

Det är ju dessutom betydligt bättre än tre sjätteplatser – 666.

 

 

Tack alla fantastiska små och stora Flygare för underhållningen.

Ödmjukast,
Jonas Rapp

 

Fotnötter:
* Brinkens gnuggande på armen har egentligen ingenting med åkommor eller ohyra att göra, han är troligen helt frisk, fysiskt. Gnuggandet är ett av tecknen till spelarna på planen som instruerar dem hur nästa spel skall läggas upp. Fråga mig inte vad det betyder.
* Max ovilja att bry sig om att motståndare råkar stå i vägen är dock autentiskt återgiven i texten.
* Efter en lång helg med mycket sena nätter är jag berättigad till en (1) dålig ordvits, det står finstilt i något dokument.

En reaktion till “10/90-regeln och Never Never Land”

  1. Jonas
    Det var ödmjukt. Och förcdem som tar tid att försöka lyssna och förstå det skrivna & oskriva meningen kommer att tröstas och stärkss av dina ord. Det gjorde jag i all fall. Tack
    Neil

Kommentarer inaktiverade.